January 15, 2017
Denna eviga förvirring. Jag sitter var dag och funderar. Vad är det som skall komma härnäst; sorg, glädje, rädsla eller ilska? Mina tankar blandas timme in och ut. Hur det nu än blir så vet jag säkert, att barndommens lätta sinne i en evig neural storm har gömts.
Under promenaden in till staden, i öronen det otäcka programmet. Berättelser om vem som lever, berättelser om vem som dör, sorgen i att åt andra tvingas välja. Medan tåget genom kylan lunka fram, ett mörker över mig sakta sjunka. Jag får hålla mig från att i oförklarlig vrede och förvirring, rakt ut i vagnen börja gasta.
Stopp. Tåget har rullat in på station, ett annat jag måste finna. I väntan jag står och uppmärksammar: Ögon ögon ögon som stirrar överallt, alla tankar, all historia, som bor dessa i väderbitna personer. Ögon möter mig och jag funderar om min förvirrade blick de försöker tyda.
Tåget anländer, fötterna går ombord, det är en underjordisk rälsbuss. Medan den för mig mot yttre ort, damen i gången läser en karta. Underbart att inte veta vart man ska tänker jag som vet vart, men inte varför, jag far dit jag far.
Rälsen stannar, tåget går av. Katakomberna sluter sig kring mig, vilket utgång bör jag ta? Jag går upp åt ett håll, fast vänder ner igen.
Nu kom jag rätt, här har jag varit. Fötterna går ner för gatan, ögonen ser huset. Fummel fummel. Långsamma, kalla fingrar. Siffra siffra siffra siffra. Klick.
Upp högst upp, men inte upp till vinden. Jag ringer på, min vän öppnar och med ett leende mig möter.
"Hur är läget?" "Jo, det är väl helt okej."