Ketsket

Ett knippe strålar målar genom dansande damm en vägg rödspräcklig. På sängen en någon, ett något. En varelse, en person?

Mot sängkanten, bort från väggen rullade Den; fötter lades på golvet. Släpande fötter släpade sig bort mot gläntade dörr, det dansande dammets ljuskällor skymdes tillfälligt under passagen. Utanför dörren hände en korridor och stegen närmade sig ett pentry. Vatten hettades i gammal bucklig el-manick, troligen hemmabygge, troligen resterande ting i huset likaså. Väggen över el-manicken var täckt av spikar spikar spikar, livlina åt ett myller av köksattiraljer, en av dem en mugg. Muggen var nu på träbänken – den träbänk som tycktes växa fram ur väggen eftersom den var nära besläktad med såväl väggar som golv som tak. Tebladen kastades i muggen utan att omslutas av vare sig kula eller påse, vatten av godtycklig varmhet hälldes över.

Fötterna, aningen mindre släpande, släpstegade sig bort mot korridorens kortsida och dess dörr. Dra handtaget inåt och uppåt, ett reflexmässigt knyck. In flödade ljus, ut flödade Den. Hit, till balkongen, rann solens röda strålar obehindrat. Muggen placerades på litet bord intill enkel stol, på vilken Den nu satt. Den, bordet och stolen omslöts av ett räcke som då och då avbröts av träpelare. Dessa pelare hade som uppdrag att hålla taket uppe – det tak som hängde över balkongen för att skydda mot det regn som aldrig föll från den himmel som aldrig sett ett moln.

Kopp på bord, kropp på stol. Ögonen vandrade över räcket och föll långt långt ned till det blågröna gräset som dansade sin kontinuerliga dans. Havslikt flödade vågor av ständig bris över meterhöga strån. Den sippade på teet; agerade munsil. Bittert, ja. Vinden vände och blicken började surfa, släpades ut till havs av gräsvågor som lämnade hemmet. Bort bort bortåt, mot kanten på alltet. Fixerad på krusningarna kändes det som om hela huset rörde på sig. Än dög den. Än dög synen av hur balkongräckets bruna, kråkslottiga form bröts av mot det blågröna vaggande gräshavet som sträckte sig hela vägen bort till det horisontella gränssnitt där hav övergick i röd, arg himmel, vars ilska kulminerade i den rosenrasande solen.

Surfandet fortskred tills teet var slut och muggen tillbaka på sin hemspik. Promenaden nedåt inleddes. Våning efter våning, ned ned ned. På många våningar rummen knappt klara – en stackare hade oturen att sakna en hel vägg, fick nöja sig med bärande pelare. Ned ned ned, timmar passerade.

Framme, bottenvåning. Här bodde någon förr, men inte nu. Beviset ännu ett pentry samt en före detta säng; sned, trasig och ledsen. Ytterdörr fanns på plats – men Den gick inte dit, utan sökte sig till ännu en trappa. Nedåtgående trappor leder från en bottenvåning under botten: en källare fuktig och sval. Här nere fanns en öppning i underjorden som ledde till en tunnel där stödbjälkar gruvschaktslikt höll jorden kvar. Den tände ögonen och försvann in i mörkret.

Tunneln smal, låg i tak och tilläts inte hålla på länge innan en sväng avbröt och tog Den in i ett mindre bergrum. Hål i tak gjorde rummet skumt rödbelyst och tillhandahöll ett rep som rakt ner hängde. Likt kristallstrukturer reste de sig ur tak, ur väggar och ur golv, hopande likt blombuketter. Vissa flera meter i höjd, andra bara stumpar. På en bukett fanns såväl plank som balk, ett i synnerhet varierat exemplar. Den stod framför denna fina samling, lade huvudet bestämt på sned varpå det första trästycket föll – en halvmeter lång planka, kapad från roten. Skörden blev ett tjugotal korta plankor och två långa balkar, runt vilka repet från ovan knöts. Den gick ut genom tunnel, upp ur källare, ut genom rosa ytterdörr och fann vid kanten av blågrön havsäng ett hål med tillhörande rep. Lasten drogs upp, hamnade framför huset.

Stående vid trähög tilläts blicken promenera upp för huset. De första våningarna hela och raka, skapta med omsorg. Därefter en tilltagande vårdslöshet; de korrekt dragna linjerna knycklades till, våningarna snabbt hopslagda, prydda av halvfärdiga väggar och vinda knutar. Den backade och lät blicken fortsätta uppåt uppåt uppåt. Det makalösa bygget reste sig, våningar staplade på varandra – vissa större än de under, vissa mindre. Det blågröna havet prasslade. Den varma brisen fläktade. Den rosenrasande solen lyste, fastspikad. Den lyste på hus och hav, men också på en kamrat. En kall kamrat som hängde högt ovan och kände sig utpekad av den mest osannolika skyskrapa ingen någonsin skådat.

Virkeshögens viloplats var i själva verket en plattform som var kopplad till en kätting som i sin tur försvann upp i oändligheten. Stående på plattformen intill virket grep Den med en precis rörelse tag i kättingen. Ögonen drog ihop sig, handen knöts hårt, som om djup koncentration behövde infinna sig. Lika oväntat som verkligheten accelererade plattformen uppåt. På bara några sekunder var marken därunder ett myller av blågrönt där separata grässtrån inte längre gick att urskilja. Luftmotståndet sade sitt; ett oerhört susande och vinande. Upp upp upp, våning våning våning susade förbi, nästan som om Den föll uppåt. Långt där nere började den tidigare platta världen förvridas, horisonten sjönk som om någon dragit ur badkarets propp, randen mellan gräshav och upprörd himmel drog ihop sig till en cirkel, till en sfär. Timmar hade passerat då Den och lasten med en försiktig inbromsning anlände till översta våning.

På toppen av denna spik, som växte ur den nu knytnävsstora bollen, fanns ännu ett ofärdigt rum. Men Den ämnade inte att färdigställa det. Istället lyftes blicken uppåt. Precis ovanför hängde ett grått tak: solens kalla kamrat. Från markplan hade världen tyckts platt och kamraten sfärisk. De hade nu bytt roller och Den såg kamrattakets yta sträcka sig bort mot ofantligheten – en inverterad horisont. Solen fick takets märkliga, grå material att skimra likt en sjö.

Det trä som hade följt med upp fördelades på golvet. Två långa balkar parallellt med korta plankor tvärs över, jämna mellanrum. Blicken fästes på en av mötespunkterna mellan plank och balk och de smalt omedelbart samman. Proceduren upprepades tills den cirka fyra meter långa stegen var färdig.

Fastkilad i ett av golvets jack restes stegen; dess topp slog emot en grå bumling på kamratens yta och Den var precis i färd med att ta det första klivet då benen hejdade sig. Ivriga steg stegade istället ned för trappan till våningen under. Några dagar senare kom Den tillbaka, bärande på stolen som inte längre stod på balkongen. Stol under arm, fot på nedersta steg; det första klivet upp, och det andra och det tredje...

Nu, nära nog takets yta för Den att vidröra om så villes, ställdes stolen upp i taket. Den stod kvar. Ett tak utan bjälkar är ett golv. Tvekets korta stund följdes av trevande hand, sträckte sig uppåt. Fingerspetsens vidrödande utav kamratens kalla yta fick världen att vända. Den störtade med armarna först mot taket som var golvet som var kamraten. Oskadd reste Den sig, nu med fötter på det hårda, dammiga underlaget.

Stolen justerades så den stod precis under – ovan? – ovanunder rummet Den just hade lämnat. Den satte sig i stolen, lät blicken färdas ett varv. Runtom stod det grå landskapet öde. Rakt framför skickade solen ut sina rosenrasande strålar, gjorde vistelsen behaglig. Ovanför, långt där uppe, hängde en liten blågrön sfär ur vilken en kil av trä reste sig mot pannan. Blicken återvände mot solen och Den blev på stolen för evigt sittandes.