I skogen hoar en uggla

På sluttningen av ett berg finns en grotta, den är i höjd med trädtopparna nedanför, trädtopparna som inatt är dimbeklädda. Upp till grottan kommer man enklast med en liten stig. I grottan finns inte mycket utöver en stor sten. En sekund passerar.

På sluttningen av ett berg finns en grotta, den är i höjd med trädtopparna nedanför, trädtopparna som inatt är dimbeklädda. Upp till grottan kommer man enklast med en liten stig. I grottan finns inte mycket utöver en stor sten, på vilken en gubbe sitter.

Gubben ser sig förvirrat omkring, tittar på sina händer, låter dem treva upp för ansiktet. Han ser vilsen ut. I skogen hoar en uggla.

"Jag har inte drömt ihop någon uggla", väser han till sig själv medan kallsvetten dryper.

För att förstå sig på varför denna man, som just dykt upp i denna grotta, är så förvirrad och vilsen så behöver vi backa lite. Denna gubbe har, ända sedan ungdomens dagar, oroat sig för att han ska bli galen. Det fanns ingen galenskap i släkten och inte heller hade han några symptom som pekade mot att han skulle utveckla galenskap. Men det var en afton, som var som ett frö, som ledde till allt detta. Efter ett stort bråk med en vän om en butelj vin hade han drabbats av sådan vånda att han vänt sig av och an i sängen hela natten, svettats och känt sig andfådd. Ett ständigt grubbel for genom huvudet, det handlade om hur han skulle ha agerat annorlunda, likadant, värre eller huruvida han oroade sig för saker i onödan. På sina frågor så började han i sitt huvud svara sig själv, och tog sig då på bar gärning och undrade: "Svara på sig själv? Är det någon slags galenskap?" Självklart är det inte galenskap, men han började i större och större utsträckning ge utförliga svar på sina funderingar, ibland högt, medan han låg i mörkret i sin kammare. Han började studera hur hans svar på sina egna livskval lät, och fortsatte fråga sig om det är såhär man blir galen. Nej, det är inte såhär man blir galen. Men så började han undra: "Det här med att vara galen brukar ju innefatta att man skall höras någon annans röst i huvudet. Jag tycker mig att svaren i mitt huvud är min egen röst. Men om jag vill, så kan jag ju förställa rösten, så att det låter som om någon annan pratar. Jag kan till och med ge den svarande personen andra egenskaper än mig själv. Men om jag då gör detta, hur kan jag då vara säker på att jag inte redan är tokig och att det faktiskt är andra röster än min egen som svarar, och att jag bara tror att det är min egen, förställda röst?" För att undersöka det hela började han på så vis förställa den inre dialog han förde med sig själv, så att det lät som om främlingar talade med honom. Ibland viskande, men oftast i tystnad.

Allt eftersom åren gick lyckades han skapa mer och mer komplicerade personligheter, han höll stora debatter i sitt hjärnparlament där han själv var universum och hans livskval var sakfrågorna. Med åren kom också platserna, städerna, de vida vidderna och den stora Hollywoodproduktionen i hans huvud var i full rulle. Men en hjärna kan bara lagra så mycket information, och han glömde snabbt bort gångna scenarion och skapade nya, mer komplicerade, men kortare, och kortare och kortare. Till sist skapade han i sitt huvud en hel värld som kretsade kring hans sinne och scenariona var då så korta att de inte var längre än några sekunder och när sekunderna blev millisekunder och till sist infinitesimalt korta så var det som om gubben frös i den stol han just då satt i – i verkligheten – och försvann för evigt in i overkligheten. Hyresvärden fann kroppen i samma stol, men gubben hade seglat vidare.

- - -

Om du tittar på det som händer runtomkring dig just nu så vet du vad som har hänt, och kan sia om det som komma skall. Men framtiden är oviss och du baserar siandet på det förflutna. Det förflutna är något som du tänker på i precis detta nu, men då nuet bara är som en film som spelas upp framför ögonen så kan du egentligen inget säga om dåtiden annat än att du minns därför att du tror du minns därför att det händer något precis just nu som säger dig att du minns.

Då gubben skapat sin egen inre värld, där allt hände i det infinitesimalt korta nuet så började han leva i den nya världen fullt ut. Med en oviss framtid och en dåtid som är en nutid, så hade han ett fullvärdigt liv däri. Du kan ju undra, om hans liv i denna nya värld inte snabbt tog slut när han dog i sin stol. Det är en mycket bra fråga. Författaren vill därför komma med ett exempel som kanske kan illustrera ett svar. Ibland har jag snoozat min väckarklocka och bums somnat om, min väckarklocka ringer då efter ytterligare 9 minuter och väcker mig igen. I dessa korta intervall så hinner jag ofta drömma ganska märkliga drömmar, men många är korta. Men då och då, så hamnar jag i ett tillstånd där det det framför mina stängda ögon rullar en fantastisk historia som aldrig tycks ta slut. När klockan efter 9 minuter ringer, så känns det som timmar passerat, och jag känner mig faktiskt ganska utvilad, som om jag vunnit flera timmars bonus-sömn. Detta ger en känsla av att hur vi upplever tid, speciellt i drömmarnas värld, är mycket varierande. Åter till gubben så kan vi tänka oss att visst, han kanske dog efter sisådär en tre dagar sittandes i en stol, men den relativa tidsskalan mellan hans nya universum och hans gamla var kanske sådan att miljontals år kunde passera i gubbvärlden medan han levde sina sista tre dagar här hos oss?

Denna nya värld hade på grund av bristande fantasi hos gubben många likheter med vår egen. Det fanns hus, städer, träd, bänkar, poliser, hemlösa och kafferep. Men det märkliga var att han själv inte fanns, för han hade bara drömt upp hela världen för att lösa hans egna problem. I den nya världens tidiga skede så hade alla människor uteslutande samtalat om hur de skulle lösa hans problem, i salar samlades folk som diskuterade hur de skulle få bukt på hans eviga drickande, vilken färg han skulle ha på kaklet i badrummet och om hans kompis Tage verkligen hade snott 100 spänn av honom. Men allteftersom tröttnade de flesta på hans problem och började leva sina egna liv. Bland dessa fanns fru Torstensson som valde att starta ett bageri, herr Knut som blev bonde och herr Yttergård som blev professor i världskunskap (gubben hade inte orkat hitta på några andra vetenskaper, det var lite som om hela universum hade skapats med dagens teknik och sysselsättningar på plats, fast allt var väldigt vagt). Det fanns dock de som trodde starkt på att försöka fortsätta lösa gubbens problem, men med tidens gång blev det hela som en saga: "Hah, visste ni, att världen skapades för att vi skulle lösa en gubbes problem?". Men runt dessa sagor samlades folk, de skrev ner dem och började läsa dem varje dag och de byggde snart stora hus där tillvaron helt fokuserades på att försöka lösa den mytomspunne gubbens problem. Allt detta såg gubben, men kunde inte göra något, då han som sagt inte fanns. Han hade från första början glömt drömma in en avatar åt sig själv, och när han separerades från kroppen i vår värld så var det som om hans kontroll över världen försvann. Nu var det som om han svävande omkring i sin film, helt utan kontroll, likt spöket av en död mor följer sitt barn genom livet.

Gubben blev inom tid trött på att se folk som skulle hjälpa honom göra helt vardagliga ting, så han började fokusera på de ovan beskrivna, något religiösa typerna istället. Till en början fann han det givande, de hade kommit fram till att vitt kakel med en blå rand skulle vara ganska bra och att Tage borde få stryk. Dock så hade de, utöver de funderingar som han en gång i tiden matat världen med, börjat lägga till en massa egna idéer. Exempelvis fanns det en man som hade fått hela sällskapet att bära en speciell klädsel på bakdagarna (bakdagarna var en ny veckodag som gubben hade lagt till, den kommer efter lördag och är till för att vara bakfull). En annan grupp hade startat ett utbrytarsällskap, vars syfte var att renodla lärdomarna, men de hade bara fått allt om bakfoten, exempelvis så hade de fört in meditation på schemat för att "komma i kontakt med gubben", när de i själva verket bara var skapade för att lösa hans problem. Till råga på allt så började de troende hävda att de funnit svaren på hans frågor, och därför slutat diskutera många av dem och istället bara idogt repetera sina funna svar. Och eftersom gubben hade tappat kontrollen över världen så kunde han inte mata dem med nya frågor. Han tyckte det kändes som att alltihop stannade av och blev till en enda seg, varm, söndag. Det var då han tänkte, att det kanske vore bäst att återgå till den vanliga världen, men det inom honom vars funktion var att göra så han återigen såg ut genom sina egna ögon var försvunnen. I sin stol i den riktiga världen var han bara som en dator som simulerade gubb-världen, med övriga funktioner bortkopplade.

Trött på religiösa tokar, trött på vardagligt folk, sökte han sig bort från civilisationen och hans vandrande öga letade sig genom skog och mark fram till den grotta där vår historia började. På grund av ensligheten i denna plats kände han inom sig en rest, ett ynnest av kraft att påverka världen med. Efter många timmar kunde han genom att intensivt fokusera, få enstaka dammkorn att röra sig. Med vissheten om att han fortfarande kunde styra och ställa i världen låste han blicken på en sten i grottan, och stannade helt upp. Många år passerade, hans blick var ständigt fast. Till sist var det som om en ridå drogs för och när den öppnades igen så satt han på samma sten som hans blick i åratal stirrat på. Han blev helt bragd ur fattningen ty han kunde känna stenen under sig och hans händer trevade upp för kinderna och ansiktet var precis som på riktigt. Han hade inte funnit känslan av att vara ett vakande öga märklig, men nu när han blivit kött och ben i en värld i honom själv så kändes det som en mardröm. I skogen hoar en uggla.