Home Archive Games Utils Paintings About Contact
May 29, 2018

Ketsket (Swedish)

Ett knippe strålar målar genom dansande damm en vägg rödspräcklig. På sängen en någon, ett något. En varelse, en person?

Mot sängkanten, bort från väggen rullade Den; fötter lades på golvet. Släpande fötter släpade sig bort mot gläntade dörr, det dansande dammets ljuskällor skymdes tillfälligt under passagen. Utanför dörren hände en korridor och stegen närmade sig ett pentry. Vatten hettades i gammal bucklig el-manick, troligen hemmabygge, troligen resterande ting i huset likaså. Väggen över el-manicken var täckt av spikar spikar spikar, livlina åt ett myller av köksattiraljer, en av dem en mugg. Muggen var nu på träbänken – den träbänk som tycktes växa fram ur väggen eftersom den var nära besläktad med såväl väggar som golv som tak. Tebladen kastades i muggen utan att omslutas av vare sig kula eller påse, vatten av godtycklig varmhet hälldes över.

Fötterna, aningen mindre släpande, släpstegade sig bort mot korridorens kortsida och dess dörr. Dra handtaget inåt och uppåt, ett reflexmässigt knyck. In flödade ljus, ut flödade Den. Hit, till balkongen, rann solens röda strålar obehindrat. Muggen placerades på litet bord intill enkel stol, på vilken Den nu satt. Den, bordet och stolen omslöts av ett räcke som då och då avbröts av träpelare. Dessa pelare hade som uppdrag att hålla taket uppe – det tak som hängde över balkongen för att skydda mot det regn som aldrig föll från den himmel som aldrig sett ett moln.

Kopp på bord, kropp på stol. Ögonen vandrade över räcket och föll långt långt ned till det blågröna gräset som dansade sin kontinuerliga dans. Havslikt flödade vågor av ständig bris över meterhöga strån. Den sippade på teet; agerade munsil. Bittert, ja. Vinden vände och blicken började surfa, släpades ut till havs av gräsvågor som lämnade hemmet. Bort bort bortåt, mot kanten på alltet. Fixerad på krusningarna kändes det som om hela huset rörde på sig. Än dög den. Än dög synen av hur balkongräckets bruna, kråkslottiga form bröts av mot det blågröna vaggande gräshavet som sträckte sig hela vägen bort till det horisontella gränssnitt där hav övergick i röd, arg himmel, vars ilska kulminerade i den rosenrasande solen.

Surfandet fortskred tills teet var slut och muggen tillbaka på sin hemspik. Promenaden nedåt inleddes. Våning efter våning, ned ned ned. På många våningar rummen knappt klara – en stackare hade oturen att sakna en hel vägg, fick nöja sig med bärande pelare. Ned ned ned, timmar passerade.

Framme, bottenvåning. Här bodde någon förr, men inte nu. Beviset ännu ett pentry samt en före detta säng; sned, trasig och ledsen. Ytterdörr fanns på plats – men Den gick inte dit, utan sökte sig till ännu en trappa. Nedåtgående trappor leder från en bottenvåning under botten: en källare fuktig och sval. Här nere fanns en öppning i underjorden som ledde till en tunnel där stödbjälkar gruvschaktslikt höll jorden kvar. Den tände ögonen och försvann in i mörkret.

Tunneln smal, låg i tak och tilläts inte hålla på länge innan en sväng avbröt och tog Den in i ett mindre bergrum. Hål i tak gjorde rummet skumt rödbelyst och tillhandahöll ett rep som rakt ner hängde. Likt kristallstrukturer reste de sig ur tak, ur väggar och ur golv, hopande likt blombuketter. Vissa flera meter i höjd, andra bara stumpar. På en bukett fanns såväl plank som balk, ett i synnerhet varierat exemplar. Den stod framför denna fina samling, lade huvudet bestämt på sned varpå det första trästycket föll – en halvmeter lång planka, kapad från roten. Skörden blev ett tjugotal korta plankor och två långa balkar, runt vilka repet från ovan knöts. Den gick ut genom tunnel, upp ur källare, ut genom rosa ytterdörr och fann vid kanten av blågrön havsäng ett hål med tillhörande rep. Lasten drogs upp, hamnade framför huset.

Stående vid trähög tilläts blicken promenera upp för huset. De första våningarna hela och raka, skapta med omsorg. Därefter en tilltagande vårdslöshet; de korrekt dragna linjerna knycklades till, våningarna snabbt hopslagda, prydda av halvfärdiga väggar och vinda knutar. Den backade och lät blicken fortsätta uppåt uppåt uppåt. Det makalösa bygget reste sig, våningar staplade på varandra – vissa större än de under, vissa mindre. Det blågröna havet prasslade. Den varma brisen fläktade. Den rosenrasande solen lyste, fastspikad. Den lyste på hus och hav, men också på en kamrat. En kall kamrat som hängde högt ovan och kände sig utpekad av den mest osannolika skyskrapa ingen någonsin skådat.

Virkeshögens viloplats var i själva verket en plattform som var kopplad till en kätting som i sin tur försvann upp i oändligheten. Stående på plattformen intill virket grep Den med en precis rörelse tag i kättingen. Ögonen drog ihop sig, handen knöts hårt, som om djup koncentration behövde infinna sig. Lika oväntat som verkligheten accelererade plattformen uppåt. På bara några sekunder var marken därunder ett myller av blågrönt där separata grässtrån inte längre gick att urskilja. Luftmotståndet sade sitt; ett oerhört susande och vinande. Upp upp upp, våning våning våning susade förbi, nästan som om Den föll uppåt. Långt där nere började den tidigare platta världen förvridas, horisonten sjönk som om någon dragit ur badkarets propp, randen mellan gräshav och upprörd himmel drog ihop sig till en cirkel, till en sfär. Timmar hade passerat då Den och lasten med en försiktig inbromsning anlände till översta våning.

På toppen av denna spik, som växte ur den nu knytnävsstora bollen, fanns ännu ett ofärdigt rum. Men Den ämnade inte att färdigställa det. Istället lyftes blicken uppåt. Precis ovanför hängde ett grått tak: solens kalla kamrat. Från markplan hade världen tyckts platt och kamraten sfärisk. De hade nu bytt roller och Den såg kamrattakets yta sträcka sig bort mot ofantligheten – en inverterad horisont. Solen fick takets märkliga, grå material att skimra likt en sjö.

Det trä som hade följt med upp fördelades på golvet. Två långa balkar parallellt med korta plankor tvärs över, jämna mellanrum. Blicken fästes på en av mötespunkterna mellan plank och balk och de smalt omedelbart samman. Proceduren upprepades tills den cirka fyra meter långa stegen var färdig.

Fastkilad i ett av golvets jack restes stegen; dess topp slog emot en grå bumling på kamratens yta och Den var precis i färd med att ta det första klivet då benen hejdade sig. Ivriga steg stegade istället ned för trappan till våningen under. Några dagar senare kom Den tillbaka, bärande på stolen som inte längre stod på balkongen. Stol under arm, fot på nedersta steg; det första klivet upp, och det andra och det tredje...

Nu, nära nog takets yta för Den att vidröra om så villes, ställdes stolen upp i taket. Den stod kvar. Ett tak utan bjälkar är ett golv. Tvekets korta stund följdes av trevande hand, sträckte sig uppåt. Fingerspetsens vidrödande utav kamratens kalla yta fick världen att vända. Den störtade med armarna först mot taket som var golvet som var kamraten. Oskadd reste Den sig, nu med fötter på det hårda, dammiga underlaget.

Stolen justerades så den stod precis under – ovan? – ovanunder rummet Den just hade lämnat. Den satte sig i stolen, lät blicken färdas ett varv. Runtom stod det grå landskapet öde. Rakt framför skickade solen ut sina rosenrasande strålar, gjorde vistelsen behaglig. Ovanför, långt där uppe, hängde en liten blågrön sfär ur vilken en kil av trä reste sig mot pannan. Blicken återvände mot solen och Den blev på stolen för evigt sittandes.

April 9, 2018

Generating static web pages

I just finished updating this site a bit, making blog posts appear on the index page, generally making it more "bloggy". When I made the site I knew I did not want any comments section on the blog, so I figured I might as well generate the whole thing offline! This approach is quite minimalistic and requires little server-side infrastructure.

The generating is done using this Python script. It takes this template in which it finds where to inject the header and content. After that it scans this folder for .html-files from which the non-blog-post pages are generated.

The generating of blog posts is hard-wired to look inside the folder content/posts. Every file in there is then parsed, translating the minimalistic markup to HTML. So in order to make a blog post I just add a file to the content/posts folder, run the python script and upload the result to my server (which currently happens to be GitHub pages, since they freely serve static sites). The generation of blog posts also spits out the Archive page.

One funky thing I added was support for LaTeX markup (via KaTeX). This makes it possible to have fancy maths in the posts, making stuff such as this post about everything binomial possible. One thing I should do, but haven't, is to run the LaTeX generation offline as well, currently it is done using Javascript.

I think this setup has been very nice and it has opened my eyes to how often we overuse complicated dynamic websites and all the associated infrastructure.

December 9, 2017

Saturday

A whining noise, modulating. Sound waves smearing splat splat splat, becoming an image. Morphing, colors. It's beautiful! Oh-a-face:

"Hello!"

The world is soft. Soft face. But there's a pain. Wait, I have a neck. The pain is in my neck. But it's soft what is a wall, wall, roses. Wallpaper. Sheets, soft face neck world. What time face neck world. Maybe I should get up. What was that? Dream? Yes. Good, didn't like the face. Face? Was there a what time is it? Watch, next to pillow or maybe table-able? Able-table there-it-is fourteen thirty. Saturday, is okay.

Yes, hah, got up! First try no snooze, you snooze you lose! Neck, less pain, but not good. Should maybe go for a run later on, running compacts the back or straightens you out or maybe it's just good somehow.

Tea, mmm, yes make tea. Oh right gotta fill the form, stupid experiment. Got up? 14:30. Ate breakfast? Yes, or, will do. Wait, is it breakfast at fourteen thirty? Mark it x withaquestionmarkyes. Good. No bedtime, bedtime is later. Not a time traveler. Time betrays us all, but I'm a time traveler.

What the hell dish mountain, an ocean. No-smell-fix-later. Tea is needed. Earl grey? Cinnamon? Cup? Small pot? Pot small pot where is pot oh I cleaned it—not friends with the mountain, good. Fill up to one liter, no what, half a liter! Small pot. Ninety degrees, not hundred, so warm, can never drink. Think there's no measuring spoo- nope empty, this teaspoon will do. Teaspoon! Made for tea. But when you use different tea spoons everyday you don't get two point five teaspoons. All different, not tea. Standard, bah. Earl grey.

Did shitnothing yesterday must do shitsomething today. Fourieranalysis, no, optics, waves and optics. Okay. Haha giant coaster for pans for pot. From yesterdays computerdinner. Head not crammed. Was crammed yesterday, tried to read, loopback, nothing. Went to bed, better now? Now. The treatment of light as wave motion allows read yesterday, might as well re-read, brain unfried wavelength is considered to be negligible compared with the dimensions of oh it's the limit. What time fourteen fifty twitter NO! Looking crams head. Wrote silly shit yesterday, looking will make me crammed, potato. Over here, far away on piano. Oh, tea!

Since the wavelength of light—around 500 nm—is very small compared to ordinary objects, not good, not going so well. Well no hah it'll be okay. Wait. No. Recall that the appearance of distinct shadows influenced Newton to assert that the apparent back pains are no neck, not much back. Should really run later, compact it all, give it a good beat. Maybe later. Soon dark, who cares, cities have light. Is there snow? Shitty soon brokenagain blinders no snow.

When a ray of light is reflected in peanuts. Breakfast. I marked it x withaquestiomark. Hi mountain! It's friends with the toaster. Should turn the slices midway to make top crispy butwhocares. Tea? I just had tea. Water is good. Here's the peanut butter, last peanut butter. One kilogram of peanut butter with start at Sunday, end at Saturday. One kilogram in a week, that's something. Nice outside, good for running. Oh toast, next toast. Down, gonna eat four. Spread butter, thick like that guy in fourth grade, but that was butter, this is pbutter putter utter. Mein mutter ist en butter utter. Yes. Good putterbutter.

Bad bookprogress, but little math. Read in sofa? Okay. Connect thick euro is grinder, this is lamp no light switch is off. There. How many pillows under book? Funny prop-up-reading-style. Two? This is nice. The Dutch physicist Christan Huygens envisioned light as series of pulses emitted from each...

...

...

That is, the viewer "sees" the tip of an image point P'. Good, run? Here are long trousers, no shorts. It's December. No snow, not slippery. Dark now, city has lights. Use red hoodie? Yes. No wait, it'll get sweaty, I like this one at home oh wait I have a sporty-thing-jacket in the closet, where? There. Now, a key. Here. Oh nifty keyholder plastic clip thing in pocket good, no need to worry. Don't like uneven tied shoes, don't wanna stop, tie good, okay there. Fridge is closed. I haven't been in fridge since I checked if it was closed yesterday, this is OCD?

Not very warm, good for run. Some do warmup, I'm already running. Just run. When does one automatically start breathing heavily? Just start now. Four steps in, four out. Or should it be two-two? There's bound to be magic behind this, the ultimate breathing tec—oh there's a guy almost can't see. On phone, shadowphone.

Pavement a bit frozen. Good sand, won't die. Just down this road, up through trees around down to supermarket and home, yes good haven't run in weeks don't wanna overdo it. Just compact back a bit, or whatever this does. Breath in out. Pain in nose, cold. Okay only mouth, two-two no four-four I don't know! Two-two-four-four-no wait missed turn can I continue? Or... No just stop, back oh only ten meters there. This leads to the road towards the supermarket. Not going in but past and then home. Big circle of a run. Oh this bicycleroad is wet isitheated? Never snow, mustbeheated. Wet-water-no-ice. Around supermarket no heating now, ice again don't die it's okay there's sand. More tempo, last bit. Not long but its good, long time since run. Stop at the first house. Slippery, sand, house, stop. A cooldown walk, what do they call it? Only twenty meters, not really a cooldown, just a slow stop.

New towel, old is old. In closet, in in here. Yes. This? No big ones left. This is small, but biggest. Okay. Lets put it—this has no hanger. Why the hell. It has a silly insignia, one of those posh shitty-towels from place that find practical things like hanger ugly and spends the rest of their lives with towels living on the floor? Here's the nail clipper its sharp, there's a hole! Cut it up a bit. There. Fits. Take that posh-shitty-towel. You tried so hard, and fought so hard, but in the end you ended up uglier than the one with a hanger haha ha. Ha.

...

Runclothes here, gotta dry. Eat? No. Maybe look at phone email twitter no lookie lookie head crammed not gonna look gonna look full of cram. Clamcram. I'm not no. Look-lookie-look-look-look this is like some mad rambling thing with words like look-lookie-look-look everywhere lookie-look. Maybe I should write this down something about not looking at phones, having day, look-lookie-look-look. Alright.

Parts of this text are excerpts from "Introduction to Optics" by Pedrotti et al.

August 3, 2017

I hate money

There are lots of extravagant things to want in life. I don't want much in the ways of luxury, but it would for example be nice to travel a bit more. But that would require money. I hate money. Don't get me wrong, if I had an easy enough way to just get hold of lots of money I wouldn't mind. But I hate money because in order to get it you have to work. Working is a fantastic way to throw away your life. Spend your time. Spend your physical health. Spend your mental health. Spend all these precious unreplenishable resources, not even doing something you really like, committing to someone else's bidding. All this, so you can get hold of that cash in order to do that thing than from the get-go was an extravagant luxury.

It's not worth it.

Why?

Because in the end you'll land on minus. Oh hardy har har lets work 40 hours a week, feel like dying, so we can—in the short annual time slot where we are allowed—go to Peru and see some shit. Some shit that would have been nice to see had we not been wasted from actually getting hold of that money which allowed us to go there. Ho ho ho lets continue! Let us do this thing until we're 65 and retire so we can finally live life as old people, instead of having some kind of freedom, peace and calm in our prime years.

It's a wasted life and I'd rather shoot myself than force myself through it. I will instead do whatever minimal effort I need to get money for rent and food and in my precious spare time do things I find interesting.

July 12, 2017

Daggmask (Swedish)

Från ytterdörrens utsida hörs ljudet av skor mot trappen av trä. Ett lätt slammer från ett välslitet dörrhandtag.

"Masken" hör jag min mor säga.

Min plats är kökssoffan, runt hörnet, där jag sitter och läser. Hon är inte inom synhåll, men stegen hörs.

"Jag har tappat masken."

Ska hon fiska? Det är betet som saknas. Men hon fiskar inte. Mata höns med mask?

"Mhrrrm" grymtar jag medan hon gör entré i min ögonvrå.

"Ursäkta att jag stör."

Inte alls, men jag yttrar inte orden. Ögonen går upp och sen tillbaka till läsplattan. Hon fortsätter fram till diskhon, dricker lite vatten.

"Var har jag lagt den?"

En hand rotar i tröjan.

"Där var den! Jag är en idiot."

Blicken höjs igen, fyndet observeras: Ur fickan dras en vit skyddsmask fram. Typisk engångsmodell. Blå remmar, håller den stabilt på huvudet.

"Jaha, jag trodde du menade en daggmask" säger jag, men det är för henne inte hörbart då hon samtidigt skämtsamt rabblar "tant, en idiot-tant!"

Därefter uppfattar ingen av oss riktigt vad den andra säger, vi talar omlott. Inget ord slutförs innan ett annat påbörjats. Som en sallad.

"Daggmask."

"Tant, tant, en idiot. Tant."

Hon går ut i hallen igen.

"Daggmask!"

"Idioooot!"

Ett sista försök, den här gången hinner hon inte säga något.

"DAGGMASK!"

En kort paus, sedan ett svar:

"Nä, inte daggmask."

Dörren sluts. Jag återgår till min bok.

Ovan skildrar en nyss inträffad "konversation" med min mor

Older posts